Många kända författare använ-der sig ofta av Stockholms miljöer som utgångspunkt för sina berättelser. Det är svårt att göra ett urval, men här är några läsartips på böcker skrivna av åtta av våra mest kända Stockholms skildrare.
"Gallerian hette templet jag måste in i ... Högaktningsfullt sneddade jag över Det Allra Heligaste och trädde ut ur Helgedomen och fann mig stående på en gata som jag inte alls kände igen ...Den Nya Breda Regeringsgatan. Numera kantad av idel arkitektoniska skämt." I sin roman Sömnen beskriver Ulf Lundell det nya moderna, tekniska och elektroniskt underfundiga i dagens stadsbild. Han sörjer inte det "gamla" Stockholm utan fascineras av neonskyltarnas budskap, tunnelbanans utbredning, Gallerians folkmyller och Cafe Operas kändisvärld.
En författare som har valt att skildra Stockholms äldre miljöer är Per Anders Fogelström som i sin romanserie Stad porträtterar stadens utveckling från fattig småstad till modern storstad. I Mina drömmars stad står söders höjder i centrum för handlingen: "Högt ovanför staden blommade det kala berget i nattmörkret till ljusblommorna småningom vissnade... Sedan gästerna gått stod brudparet i sitt rum och såg morgonen komma uppseglande över Djurgården."
Även August Strindberg förlägger gärna sin handling till Södermalm. Sin genombrottsroman Röda Rummet inleder han med en målande beskrivning av en vårkväll på Mosebacke : "Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten ...snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar...syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarna...". Strindberg har i flera av sina verk skildrat Stockholms arbetarklassmiljö med framförallt Söder och Gamla Stan som utgångspunkt.
Per Wästberg, som är uppvuxen i stadsdelen Östermalm, skildrar ofta ett Stockholm som i dag till stor del är försvunnet. I sin roman Halva Kungariket rör sig huvudpersonerna i 50-talets Stockholm : "På Västra Trädgårdsgatan var det tyst... Husen vid denna gata har trappuppgångar med mosaiker och marmorgolv och tjocka röda mattor som jämnar ut trappstegen, och de har gipsänglar och snirklade namnplåtar och imiterade gaslyktor med orangefärgat glas utanför varje dörr."
Det är inte bara innerstaden som är omskriven - även förortens miljö spelar en avgörande roll i litteraturen. I Pär Rådströms bok En marsdag 1959 får läsaren uppleva den spännande men även skrämmande storstaden genom ögonen på en nioårig pojke från förorten Enskede."Det här var alltså Stockholm. Det var nåt helt annat än Enskede och Rågsved. Människorna var många fler och gick mycket fortare. Och alla bilarna och bussarna. Och husen." Staden är en plats där det oförutsedda kan inträffa. Man måste vara öppen för dess erbjudanden men samtidigt vara på vakt för dess fällor.
Van att undvika stadens fällor är Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg som rör sig i en helt annan genre, detektivromanen. Trenter förlägger ofta sina handlingar till specifika och kända miljöer och byggnader, såsom t ex Sturebadet vid Stureplan, NK-varuhuset på Hamngatan och byggnaden med den kulturmärkta stomatolskylten vid Slussen. I romanen Sturemordet blir en badgäst mördad på Sturebadet :"I nästa stund kom något vitt fladdrande genom luften och landade med en dov duns på stengolvet... Det var en karl i vit frottebadrock med Sturebadets blåa revärer; han låg alldeles stilla i vattenpölen, ett hårigt ben spretade ut och en senig arm."
Till skillnad från Trenters 50-, och 60-tals miljöer skriver Bodil Malmsten om 80-, och 90-talets "unga" sommar-Stockholm i novellen Stockholm, svartvita bilder. Hon beskriver med hatkärlek staden som ett fenomen med en mörk och en ljus sida. "Han for raka vägen till Centralen för att ta pendeltåget till Nynäshamn ... Skulle velat slänga sig framför ett tåg ifall han vågat... inte längra vara till. I alla fall inte just nu och inte i Stockholm... Ljusreklamen lyste vid Sankt Eriksbron och på avstånd glittrade Hötorgscity som Hollywood, han kände sig som Humphrey Bogart... Författargården bredvid Ekelundsbron sov... Som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare för att skriva ner den."
Men storstaden är inte bara folkmyller, trafik ,byggnader, asfalt och betong - även Stockholms grönområden är viktiga miljöer i litteraturens värld. Klas Östergrens målande beskrivning av Lilljansskogen i romanen Fattiga riddare och stora svenskar visar en annan sida av staden, den orörda naturen : "Stockholms Sherwood breder ut sig med lummig lövskog, täta snår och en yppig flora - ett eldorado för varje dyrkare av svamp och bär, ett skogens skafferi praktiskt taget mitt inne i staden...".